Vilks: ”Hur man än vänder och vrider på det har Dan Park skrivit svensk konsthistoria som den förste konstnären som genom sin konst dömts till fängelse. Nåja, det görs försök att få honom ut ur konsten.
Ulrika Stahre (Aftonbladet) har kommenterat saken och det gick nog lite för snabbt när hon talar om hans bilder:
”De är rasistiska, avskyvärda och hetsande och det finns inga sätt att se dem som konstnärliga kommentarer eller satirisk mediekritik eller vad hans försvarare nu tycker sig kunna ta till.”
Det finns naturligtvis många sätt att se dem som konstnärliga kommentarer. Varje konstkritiker vet att den saken fixar man hur enkelt som helst. I Parks fall kan man även göra det trovärdigt. Lätt som en plätt, t ex: Dan Park agerar mot den politiska korrektheten i sig och den dominerade maktstruktur som står bakom denna. Om det förhåller sig så vet jag inte, men så kan man formulera saken om man så önskar.
[...]
Ett lärorikt radioprogram (P1) fördjupar frågan om Dan Park och provokationen, (eXponerat nämns som ”hatsajt” i programmet, red anm). Föreställningen, med en avsevärd kulturelit som gnuggar sina geniknölar, är förstås spetsad med intresset för nazister och för våldsbenägna vita män.
Som exempel på provokatörer nämner man dessutom Hillersberg, Hausswolff, Hollender och undertecknad. Se där, bara vita män! Anna Odell fick utgå för att hon tydligen störde idyllen. Inte heller de provocerande konstnärliga feministerna fick vara med. Men de kanske inte räknas. Makode Linde dyker upp i resonemanget, men inte heller hans närvaro förändrar påståendet om de vita männen.
/…/Störst blamage får tillräknas Rebecka Thor (konstvetare och forskare i estetik vid Södertörns högskola). Det är inte ovanligt att samtidens socialkritiska konstteoretiker har glömt bort det där med konstbegreppet. Thor menar att Park inte är konstnär eftersom han inte erkänns som konstnär av konstvärlden.
Programledaren pekar då på en akademiker som har skrivit om Park som konstnär. Då blir det riktigt fel. Thor menar att det bara är en och den kan man bortse ifrån. Med den institutionella teorin skall man inte räkna röster. Park uppfattas och omtalas av konstkritiker som gatukonstnär och det råder ingen som helst tvekan om att han ses som konstnär av konstvärlden och även av dess elit.
Thor försöker trassla till det ännu mer genom att åberopa att han använder sig av det offentliga rummet och inte konstinstitutionerna men den diskussionen avslutades för många år sedan. Det spelar ingen roll vilket rum det rör sig om.
Återigen klarar man inte av att skilja mellan konst och dess kvalitet. Thor yppar sin personliga värdering och är så upptänd att hon inte klarar av att klassificera.
Det mest fängslande inslaget kommer när jag och Dan Park blir ”försmak på det samhällshat som är under uppsegling”. Vi drivs, enligt vad det sägs, båda av kommersiell spekulation och galenskap.
När det dyker upp svåra frågor fabuleras det. Programledaren frågar varför Makode Lindes tårta inte var hets mot folkgrupp. Svaret blir att den riktades mot kulturministern. Men det gjorde den inte, Linde visste inte om att kulturministern skulle göra det inhoppet. Ja, det är lätt att förstå att det trasslar till sig.
Alla svenskar är svenskar. Det finns inget ”vi och de”. Självfallet kan det inte heller vara så att man kan tala om svaga grupper av svenskar eftersom ett sådant resonemang skulle innebära att några inte skulle vara likställda med de ”riktiga” svenskarna. Skulle man tycka.”
Läs mer på vilks.net
Relaterat
RLM – Intervjuar Dan Park (LYSSNA!)