Sixten Turesson hamnade på Liljedalshemmet eftersom han var mycket sjuk och behövde vård i livet slutskede. Familjen frågade särskilt om larmet på boendet, men det skulle visa sig inte vara mycket lönt, denna artikel finns i Södermanlands nyheter.
Och är ett ytterligare bevis på hur våra gamla och sjuka behandlas på vissa vårdhem. Att detta är ett hem för svårt sjuka i livets slutskede gör det ännu värre.
Det var meningen att cancersjuke Sixten Turesson skulle få en bra sista tid i livet men på sjukboendet Liljedalshemmet i Gnesta blev det istället till en mardröm. När trygghetslarmet inte fungerade uppmanades Sixtens son att köpa en visselpipa.
Det var i november som Sixten flyttade in på Liljedalshemmet i Gnesta. Redan från början var han orolig över om han skulle få den hjälp han önskade. Kommunen lovade det, men klargjorde också att bemanningen var lägre på Liljedalshemmet än på sjukhuset där pappan vårdats innan för sin sjukdom.
– Larmet var en huvudfråga för oss med trygghet och allt vad det innebär. Vi fick inget tydligt svar så jag åkte själv ner och kollade på lokalerna och rummet och fick veta av enhetschefen att det fanns ett egeninstallerat rörelselarm. Det kändes bra och vi skakade hand på det, säger sonen Erik.
Tre dagar efter julafton svimmar Sixten när han återigen inte får tillräckligt snabb hjälp att göra ett toalettbesök och han på eget bevåg försöker ta sig upp ur sängen. Några plastdunkar dämpar dock hans fall. Sixten får ytliga skärsår, men hans galldränage lossnar och han får åka till Eskilstuna lasarett för att man ska kunna operera tillbaka dränaget.
När Sixten är tillbaka från sjukhuset efter operationen pratar Erik igen med enhetschefen som enligt Erik sa att ”så här ser det ut på alla sjukhem och sjukhus. Ingenstans kommer man direkt när någon larmar”.
– Man hörsammar inte larmet eftersom det piper hela tiden oavsett om någon larmat eller ej. Det är en konstant känsla av otrygghet. Det minsta man kan begära är att larmet fungerar. Min pappa kommer aldrig tillfriskna från sin cancer, jag har nog med det, säger Erik.
Den nionde januari träffade Sixten en sjuksköterska som uppmanar pappan att blåsa i en visselpipa om trygghetslarmet inte fungerar. Under SN:s samtal med Erik berättar också Sixten att en annan boende själv har installerat ett larm i sitt rum som går ut i korridoren.
– Det här är en sådan småsak, men dessutom är det vi som ska behöva gå och köpa en visselpipa. Jag frågade ledningen om hur länge det har varit så här och man svarar två-tre år. Jag har pratat med andra inom kommunen och jag skickas bara runt. Ingen tar något ansvar. Då finns det bara en sak kvar, och det är att göra en sådan här anmälan.
Socialnämndens ordförande Birgitta Brus (S) hade på fredagseftermiddagen inte läst anmälan men svarar på frågan om det är okej att de boende på kommunens särskilda boenden ska behöva använda en visselpipa för att göra sig hörda.
– Nej, ett rakt nej. Att det skulle vara såhär dåligt i dag är inget jag hört något om.
Enhetschefen för Liljedalshemmet har avböjt att kommentera anmälan eftersom han ännu inte läst den. Eriks pappa har nu blivit flyttad till ett annat boende.
Det sägs att byggnaden där Sixten bodde ska rivas. Gnesta kommun har många asylsökande och ”ensamkommande barn” som de hellre kostar på och tar emot än tar hand om våra gamla.
Relaterat:
Bedrägeriförsök i Gnesta av falsk anställd hos Vattenfall
Invandrare begick åldringsbrott i Gnesta
Invandrarkvinna DO-anmäler butik i Gnesta
Föräldrarna sa ”ungefär” hur gamla deras barn var