Genom att ha inflytande över det vardagliga språket sprids så en föreställning om olika ord och begrepps innebörd i samhället. Ett exempel är ensamkommande flyktingbarn, en grupp män med tillräckligt god ekonomisk status för att färdas eller låta sig smugglas flera hundra mil och som har lockats till Sverige med löften om frikostiga bidrag.
För att dölja de verkliga orsakerna till männens närvaro konstruerades begreppet ensamkommande flyktingbarn för att ge de svenska medborgarna en vilseledande bild av att det rör sig om barn som är flyktingar och som kommer ensamma.
Dick Erixon skriver:
Denna lek med ord som pågår är livsfarlig. Den urholkar möjligheten till en demokratisk och öppen debatt. Om orden förlorar sin betydelse kan vi ju inte längre föra samtal.
Åsikter måste, när orden förlorat innebörd, istället framföras genom att i handling främja dem man gillar och samtidigt ta avstånd ifrån, stoppa och tysta de röster som man inte gillar. Samhället regredierar tillbaka till ett primitivt stadium där knytnävarna avgör.
Utvecklingen måste brytas. Tolerans för oliktänkande måste upprättas, samtidigt som gränsen för toleransen blir tydlig. Den som tillgriper hot och våld och inte ställer upp på pluralism har klivit utanför toleransens och upplysningens gräns. Då, men först då, har man gjort sig förtjänt av intolerans. Vi måste göra gränsen mellan debatt och handgripligheter, mellan meningsutbyte och våld tydligare.
Men istället tycker jag mig se att gränsen håller på att suddas ut. Den som anser sig ha ett gott mål låter detta rättfärdiga hot och våld mot dem som står i vägen för det goda målet. Detta är vägen till mer våld och upplösning av civilisationen.