INSÄNDARE Allt är inte vad det synes vara. Ord kan vara falska. De kan vara förevändningar för att dölja något helt annat än vad de synes stå för.
Aldrig tidigare har väl politikerna, etablissemanget, medierna och stora delar av den s k kultureliten framhävt vilka enastående humanister de är när det gäller nödlidande i andra länder. Men sådan självhävdelse måste alltid tas med en nypa salt.
I dylika fall är det oftast fråga om att framhålla sig själva som ädla och osjälviska. De är så inställda på detta att de helt tappar verklighetsförankringen och helhetssynen. När det gäller personer i ledande positioner kan det vara förödande att följa sina emotioner när man fattar beslut. Framförallt leder det oftast fel när någon i ledande ställning agerar i hastigt känslorus.
Ett exempel på detta är dagens massinvandring. När integrationsverkets chef Mikael Ribbervik förklarar att det var lätt att ta beslutet om permanent uppehållstillstånd för syrier röjer han sig. För det första är det helt i strid mot demokratisk praxis att en enda person skall få avgöra en så mångfacetterad fråga.
Det visar såväl på politikernas som Ribberviks förakt för demokrati. Givetvis finns det fler sätt att lösa denna fråga på men det har Ribbervik överhuvudtaget aldrig funderat över i sitt emotionella tillstånd. Vi som ofta konfronteras med de inkommande vet också att många mår fruktansvärt illa.
Sådana som Ribbervik har trots sin uppgift inte förmåga att se hur dåligt många av invandrarna har det. Därför skulle kanske en annan lösning varit mer humanitär än dagens. En del skulle säkerligen må betydligt bättre att få hjälp på plats där de har kvar sina anhöriga.
En annan, chefen för försäkringskassan generaldirektör Dan Eliasson berättar att han ”kräks” när han hör Jimmie Åkesson därför att han hatar rasism. Detta tror han att vi skall ”köpa”.
När generaldirektören för det statliga verk som mer än något annat kränkt/kränker, psykiskt misshandlat och våldfört sig på inte bara sjuka utan också dödssjuka människor klingar det inte bara falskt utan är en uppenbar lögn och ett hån mot alla de människor som tvingas anlita den myndighet han ”leder”.
Den utveckling vi nu ser präglas av politikernas, mediernas och etablissemangets konformism, (likriktning). Detta är första steget till ett auktoritärt samhälle. Som en följd härav har åsikts- och yttrandefriheten inskränkts på ett sätt som inte förekommit sedan före demokratins införande.
Inte ens under andra världskriget var censuren så utbredd. Givetvis är det inte regering och riksdag som utfärdat någon lag om censur. Nej sådant löser sig själv när konformismen omfattar de tongivande i samhället som i dag regering, riksdag, medier och det som kallas kultureliten men inte är det.
Att synfältet blir för litet när emotionerna får styra visar ju dagens verklighet. Samtidigt som de människor som nu slår sig för sitt bröst över sin humanism och ädelhet visar andra bilder från vårt land att deras ädelhet är falsk och inte på långt när omfattar alla.
Sålunda samlas de inkommande i fattigkvarteren i våra städer där redan inhemska medborgare har det svårt. Deras situation försämras dagligen. Inte enbart pga förslumningen utan allt mer genom kriminalitet, våld, våldtäckter som skapar en otrygghet som aldrig förr.
Inte tror väl någon att dessa människor som kallar sig humanismens banerförare kan tänka sig invandrare i sina fina kvarter. ”Många av de senare är ju tom analfabeter etc. Det vore ju hemskt om vi och våra barn skulle behöva beblandas med dessa.
Och tänk så hemskt om de skulle placeras i våra barns skolor. Då skulle ju resultaten rasa direkt. I slumkvarteren är de ju redan så efterblivna att det inte spelar någon roll om de får lite fler analfabeter i sina skolor”.
Jag har flera gånger ställt mig frågan om det kan vara en fråga för Europadomstolen att Sveriges regering inte skyddar den etniska befolkningen från att utsättas för våld. Invandringen som lovordas på alla sätt från etablissemanget kan ju inte få innebära att man hjälper en grupp men utsätter den egna befolkningen för ständig otrygghet och accelererande våld.
/Olle Ljungbeck, Gävle