Denna artikel/ledare/krönika, välj själva, kunde man läsa häromdagen i Arbetaren. Chefredaktören Daniel Wiklander är författaren. Han anser bland annat att allt våld från RF är självförsvar
Missnöjet jäser i Europa, och EU-parlamentsvalet har blivit ett sätt att manifestera det. I Sverige har valet till det tandlösa Europaparlamentet tidigare främst varit en angelägenhet för dem som gillar den europeiska tanken. Liberaler har röstat på liberala kandidater. Framför allt folkpartister har kunnat kamma hem ordentligt många mandat i ett val som lockat få.
Valdeltagandet 2009 landade på under 44 procent, eller drygt hälften av deltagarsiffrorna vid riksdagsvalet året därpå.
I år väntas valdeltagandet ha stigit med 5 procentenheter, men fortfarande är det bara hälften av de röstberättigade som orkat ta sig till vallokalerna. I sig en imponerande siffra i ett val där bara sju länder uppvisar ett deltagande över 50 procent – och då har två av dem rösttvång.
EU-parlamentsvalet är ett val till ett parlament utan verklig makt. Vad som beslutas där har inte någon omedelbar effekt på människors hushållsekonomi, och det förklarar delvis det låga valdeltagandet. När plånboksfrågorna minskar i betydelse ökar också den relativa andelen röstande som använder sig av valet för att ta ställning för något – eller mot en rad saker.
Framgångarna för Feministiskt Initiativ i Sverige är en del i en allmän vänstervåg, men också ett sätt att göra ett ställningstagande. Många är de som triumferande fotograferat sin FI-röstsedel och postat i sociala medier.
I Svt:s vallokalsundersökning fick partiet nästan 2 procentenheter för mycket, troligen just på grund av väljarnas entusiasm att berätta om sitt val. Sverigedemokraternas väljare teg å andra sidan om sitt till den grad att samma prognos slog fel med nära 3 procentenheter och placerade dem rejält lägre än det verkliga resultatet.
Och liberalerna har tappat rejält i samband med att även andra grupper börjat se EU-parlamentsvalet som sin angelägenhet.
I flera stora europeiska länder har populistiska högerpartier vunnit flest missnöjesröster.
Front National och UK Independence Party har krossat all konkurrens i sina respektive länder. Det är inte svårt att se varför. Marine Le Pens och Front Nationals enkla och välformulerade budskap om ”suveränitet och social rättvisa” tilltalar troligen betydligt fler än bara dem som går igång på den rent rasistiska politik som grundaren Jean-Marie Le Pen fortfarande driver med oförminskad entusiasm.
Flera av de partier som nu kommer in i Europaparlamentet är sådana som skulle behöva bekämpas med vapen om de någonsin fick verklig makt över våra liv. Jobbik, Gyllene Gryning och tyska NPD är brunskjortor utan några förmildrande drag.
Men samtidigt som fascisthotet ökar i och med den gångna helgens val är det viktigt att aldrig glömma att nedmonteringen av den europeiska demokratin drivits på av etablissemanget i Europa helt oberoende av Gyllene Grynings eller Jobbiks framfart: Brittiska antiterrorlagar, inskränkningen av mötes- och yttrandefriheten i Spanien, attackerna på strejkrätten i Grekland, murarna och taggtråden för att hålla flyktingar utanför unionens gränser.
Den ökade toleransen för intolerans förklädd till ”religiös övertygelse” som hotar göra rätten till abort helt teoretisk i delar av Europa.
Allt detta har varit i rörelse långt innan detta de europeiska fascisternas rekordval. Allt detta måste vi fortsätta kämpa mot, oavsett partifärgen på dem som är ansvariga.
Daniel Wiklander/Arbetaren
daniel.wiklander@arbetaren.se